Ur överföringen. Dikter, Norstedts 1990
”Att läsa Camilla Hammarströms dikter är som att träda in i ett slags bärnstenar med ett särskilt, dunkelt ljus och med speciella magnetiska laddningar. Längs metalliska spårämnen, med hjälp av fragila ljuskäglor tycks hon söka sig till en primär, ofta drömlikt arkaisk värld. En värld som dock inte saknar konturer. Ett nätverk av trådar, koner, radier, kolvar mäter ut ett rum, en egen geometri. Ibland sker det i ett intimt kosmos med hjälp av subjektets egen saliv.”
Otto Mannheimer, Dagens Nyheter
”Men det finns ett oväntat och smått finurligt drag hos dikterna som griper tag. Där finns en rad konkreta ting som mäter ut en verklighet i tid och rum. Vi ser koner och kolvar, lyktburar och snyftfärger, och någonstans bortom de närmast hermetiska subtiliteterna finns ett ’jag’ och ett ’du’ som talar med varandra. Dikterna har en sorts ytspänning som hotar att plaskas sönder om man drullar i alltför ovarsamt. Det universum som manas fram är både skirt och skört. Och när resan är slut brinner hoppets låga, alltjämt och alldeles jämt.”
Lars Hagström, Borås Tidning
”Till bildmässigheten hör Camilla Hammarströms ljusmåleri. ’Vi tar det med tändvätska’ börjar en dikt om kall eld. Någon kastar ljuskäglor som tomtebloss. En solfjäder fälls upp till skydd och jag går vilse i dina tunnlar och spiraltrappor. Eller kanske rör vi oss tillsammans där? Mildare är slutdikten, där de färdas i ett mörkt landskap med lyktor. Jag får för mig att lyktorna är ord. Ord som får dig att stanna vid skenet ’När lågan höjs’”.
Anne Nilsson, Arbetarbladet
Dikterna i min första bok kristalliserades fram under flera års nedpräntande av texter som jag först efter hand förstod var poesi. Samtidigt som jag ägnade åtskillig tid åt skrivandet studerade jag till bildkonstnär på konstakademin i Köpenhamn. Tankarna kring vad som hände i ateljén och det som senare blev dikter samlades i mina olinjerade anteckningsblock som även innehöll teckningar och dagboksnoteringar. Ibland flöt det ena ihop med det andra. Vad jag ville med mina texter klarnade alltmer då jag började läsa poesi mer systematiskt, och då särskilt dikter av Gunnar Björling och Paul Celan. Hos dessa uppfattade jag en rumslighet och ett särskilt ljus som jag själv eftersträvade. För mig var deras dikter närmast skulpturer, men inte massiva – utan helt genomsläppliga mot skapelsen.
Det rum jag till slut fann i min skrivprocess var barnkammaren, där man i leken befinner sig nära golvet. Det var inte ett förspråkligt tillstånd jag sökte, utan ett senare barnstadium då man upptäcker orden, deras skimrande färger, former och klanger. Skedet då orden föds. Likt ett genesis. Den överföring som titeln syftar på är inte den freudianska, utan överföringen av kraft i den språkliga akten. Därför valde jag en av mina egna målningar till omslaget, där en person just är på väg att slunga i väg ett modellflygplan från en höjd. I ögonblicket överförs människans armkraft till planet och får det att lyfta på sina egna vingar. Vilket mirakel egentligen! Jag tyckte bilden passade som illustration för det vi ger ifrån oss genom språket. Hur vi tar sats och slungar våra utsagor ut i världen. Men jag är inte säker på att denna koppling mellan omslagsbilden, titeln och själva dikterna gick fram. Men så är det ju att kasta ut sina ord i bokform till omvärlden. De lever sitt eget liv och får sina egna tolkningar.
Det var förstås speciellt att få sitt manuskript antaget av ett förlag. Fotot nedan är taget av min amerikanske vän Mark Struzynsky som visar hur stolt jag är över att hålla min första tryckta bok i händerna. Debuten firades med honom och min dåvarande man Jörgen Gassilewski (som även han gick på konstakademin i Köpenhamn) med mycket öl på en jazzklubb jag inte minns namnet på.
Vi hade mycket roligt tillsammans de åren. Här jag, Jörgen och Mark i Jörgens och min lägenhet på Julius Blomsgade. Mark har satt på självutlösaren på kameran.
Det var annorlunda jämfört med idag att ge ut en diktsamling i början av nittiotalet. Man fick recensioner i tidningar över hela Sverige. Och det fanns en känslighet och kunskap hos recensenterna som tycks ha försvunnit. Det verkar saknas en återväxt av kritiker när de tidigare gått i pension. Att arvoden för recensioner inte alls följt löneutvecklingen i andra yrken är nog en viktig förklaring. Poesin var en aktad konstform som togs på allvar och möttes med respektfullt intresse. Och framför allt bevakades den över hela landet. Nu får poeterna vara glada om de får någon recension över huvud taget. Nedan ett utdrag ur boken.
Att allting kunde lukta
och bära sveda
att under fönstrets öppningar
Och huset i den gula citronen
och vaknandet
och slutandet omkring munnen
av läppar
Under ljusets krona lyfter
spröt, vingar, stänglar, bladverk
jättehorisonter
*
Blomstrande guld
på varje blads knä
De vida ugnarna
det lågt slagna gräset
allt har lämnats kvar
Jag vill röra i grytet
röra om bland kärnorna
Pröva deras blanka ytor
det är som fasader
*
Det lyckliga
stormvarning
en frigjord åtbörd
gråklunkande ansikte
Vad består
hon av
En yta av grodägg
det drickande ansiktet
*
Njuter av dina färger
Dopet
det hjälpta
Ansiktet nyss utkommet
ur vätan
Ångande
*
Lyktbur av ljus
samlar
molande sken
i kvällningen
Det huserar
på fasaderna
kvadratljuset
Tänk att i den
mörkblå korgen
någonting kan klara sig
så länge
Buren av natten
lökens huvud
Strängarna som undrar
Var bor mörkret
Hur kan något hända
i det uppspaltade
*
Det väger över
skadat vete
Du fyller i med handloven
Jag är ny här
Är du skör och ljus
Du är skör och ljus
Det är en glasflaska
som lyser tillsammans med ljuset
Du viger dig åt planktonet
sökarljus i mjölet och sanden
som dalar i rummet
*
Det äter trädet
allt som äter trädet
Du låtsas sova
på armslängds avstånd
från en lampas klot
Hirofanten läppjar på vattenmängden
Jag försöker äta äpplet
som flyter
*
Stiger
armhålas mörker
Ljusnar under tunna träd
beklagar luddigt sprödljus
glorior kring grenverk (kvistar)
Kvistarna om pannan
vid nyår
Sakta nedåt
Mot kristallbygeln
färdas värmen
Formativa år i Köpenhamn
Vår professor på den danska konstakademin var skulptören Hein Heinsen som tog varje elev på stort allvar. Han var en hängiven pedagog som fick oss att känna oss som fullfjädrade och betydande konstnärer, trots att vi egentligen var helt gröna. Han kunde bjuda sina elever på krogen, eftersom han var marxist och tyckte att professorslönen var väl tilltagen. Utan att överge de marxistiska idéerna om rättvisa och solidaritet var han helt intagen av de aktuella postmoderna influenserna från främst Frankrike. Han menade att de postmoderna filosoferna skapat en öppning bakåt i kulturhistorien som den förhärskande modernismens avantgardistiska framåtblickande så länge varit grindvakt mot. Det rörde sig ingalunda om någon ”relativism”, som skribenter och läroböcker velat pådyvla ”postmodernismen” i efterhand. Postmodernism är för övrigt inte alls en konstriktning utan ett tillstånd att filosofera om. Man spekulerade kring vad det postmoderna tillståndet kunde innebära för samhället och kulturen.
Vad Hein Heinsen förmedlade till sina elever uppfattade jag som en öppning åt alla håll. Historiska uttryck var åter tillåtna, och inte bara de yttringar som formulerades av maktens centrum där de kanoniserade kulturproducenterna presiderade. Det filosoferades om relationen mellan centrum och periferi – en diskussion som hade klar blick för de besuttnas missgrepp och oförtjänta problemformuleringsprivilegium.
Undervisningen på Konstakademin var teoretiskt avancerad. Vi fick häften med texter av franska tänkare som Jean-François Lyotard och Jean Baudrillard. Jag förstod nog bara en bråkdel av det vi förväntades läsa – stundtals fick jag likväl intuitiva blixtar av stor betydelse för mig under dessa formativa år av mitt liv.
En essä som jag emellertid på allvar fastnade för och vars tankar jag tog till mig var skriven av den italienske filosofen Mario Perniola. I den utgick han från de romerska venusdyrkarna som kännetecknades av förfining, och till skillnad från deltagarna i den dionysiska orgiens blodsoffer förkastade de våldet. I stället för blod offrade man vin, en form av listig efterbildningskonst som de menade att gudarna accepterade och uppskattade. Människans blodtörst förvandlas därigenom till en intagande teater, en hel serie av ljuvliga beteenden där driften får ett blomstrande utlopp. Till det här rituella förhållningssättet myntar han det tidlösa begreppet venusiansk charm. Att ha sådan charm innebär att man älskar sitt öde och står i ett bejakande förhållande till skapelsen.