Dikter, Norstedts 1992
”Vad som retar så är att hon sår split i själva seendet, att hon konsekvent väjer för det självklara. Ändå kan den som gör sig möda att genomkorsa verserna för att söka vägar som tillåter honom att färdas där få dikten att berätta. Och det visar sig då att detta är poesi med stor integritet och lyskraft.”
Torkel Rasmusson, Dagens Nyheter
”Den idealiska platsen för att bekanta sig med Camilla Hammarströms diktsamling Resning vore, inbillar jag mig, ett sommarljust kafébord i Köpenhamn, med en kopp kaffe, en gammeldansk och ett wienerbröd inom bekvämt räckhåll. Resning är nämligen en bok som fodrar en viss kontemplativ och harmonisk avskildhet för att komma till sin rätt. Hammarströms dikter är så överrumplande täta, så sagolikt associationsmättade, att man verkligen måste läsa dem ord för ord, bild för bild, för att inte förlora det poetiska fotfästet. Då och då behöver man höja blicken för att vila lite.”
Nils Aage Larsson, Kvällsposten
”Ordens inbördes positioner i Camilla Hammarströms diktsamling beror helt på hur de klär varandra. Ett vackert ord till ett annat vackert ord till ett annat vackert ord till ett annat vackert ord blir en dikt. Diktens innehåll blir gärna sekundärt: ’Svaga tårar i det liljevita. Frossa när sidenet låter. / Verkligheten. Ismaskinens platta, hal lyfter sitt veckade / innehåll i marseljäs. Där går, troende sig växande, pedalerna /har inte orkat ända hit, den tunna lucian.’ Med texter som den här citerade ’Bävan’ hamnar Camilla Hammarström på gränsen mellan verbalism och symbolism. Dikterna i Resning är möjligtvis meningslösa. Men de är ack, så vackra.”
Ulf Bergström, Säödermanlands Nyheter
Min andra diktsamling blev något av ett sorgebarn. De citerade positiva recensionerna ovan är egentligen inte representativa för mottagandet. Men det känns bra att de finns, när jag tänker tillbaka. När jag läser om Resning idag, har jag svårt att förstå att den vänliga sinnlighet som genomsyrar boken kunde väcka ett sådant motstånd. Den framstår mer som gullig än aggressivt avantgardistisk. Men den skälldes som sagt för att vara obegriplig och arrogant nonsensartad. Mitt rykte som ”obegriplig” författare befästes här och hängde med i många år. Det samlade intrycket var att det lekfulla hanterandet av språk och bilder provocerande. Att man läste in ett högmod i att läsaren inte adresserades på vanlig diskursiv svenska.
Jag funderade på om det kunde vara en efterbörd av sjuttiotalets nyenkla inställning till dikten. Mina inspirationskällor var ju delvis modernistiska. Gertrude Steins sinnliga förhållande till tingen och byggande med språket som med klossar hade gjort intryck på mig. Virginia Wolfs roman Orlando, där huvudpersonen överskrider tid och kön hade givit en hel del ingivelser till dikternas atmosfär. Och en urbild som följde mig i skrivandet hade jag snappat upp i det inledande kapitlet av Odysseus där James Joyce liknar Jungfru Maria vid en fyr. Romanen driver ju egentligen gäck med katolicismen, men just den här bilden upplevde jag som kärleksfull. En Jungfru Maria som sänder ut signaler likt ljuskäglor i världen. Utstrålande kärlek och förtröstan. Bilden av henne, och i förlängningen kvinnans fruktsamma kropp, var för mig den livgivande länken till dikten. Nedan ett urval.
DUBBEL
Strimlorna fåvälde, väldiga avlagringar i handen.
Klar lyfter silverkupol ringlingen åt taket till,
Styvnar mossiga ängder, förvillade ljudlikheten i
smeknamn, lyder under andra länkar, stämmer till
en ännu ljus cymbal.
LIKA
Fjädernerviga byter de sin motsats till det underbara
att ligga under. Vacklande mellan fem olika skepnader,
liksom omskapad från sidan, grönkobblande snurrar man
ur axelns bubblande öppning.
TORSDAG
Grå och av filt, plant och hungrigt opakt. Släpper
lämlarna genom sig i sitt tillstånd – mullrande.
Längsmed slätten, välsmidda gungande kronor, kanten
av musik. Skummande ur tygen trycks det fram till oss –
klart blixtrande stenar.
FYREN
Reningen i bassängen. Det tvåhövdade mönsterkorset
blickande långt utanför den bestämda gränsdragningen.
Det är en heldragen linje. Den är full av fibrer och
länges. Den kan tydliggöra sitt änne, lyft ur den
sammandragande mängden vikt som utlösts ur henne.
IKONOGRAFI
Jag har sett henne, påpälsade försöker dölja hon
är självlysande.
(Ett flygplan på håll)
Ögat skuggar, långt inne: fyrplatsen – rosor är roten
till fyrens käglor. Världsligt stilla strör det sig
över markerna. Ett klinge-ling, pariserhjul
av knippen bäckenet, hulda, tunga och signaler.
På fastlandet känner hennes unga klädnad sömnaden
hos honom, läckaget, de dämda karen,
spridning.
”Men du är ju havande i din mun” Skarp är lukten du
då utdunstar, den starka stanken av det vi inte behärskar.
Klädet omgjort på flera ställen; hon kunde få hjälp
över krönet sedan tak över huvudet, kanske bredvid en
vit lilja.
(Som läckaget hos henne)
Stödet har ännu inte försvunnit, dagen är matt som en
gryning, man kan fortfarande stava sig fram med något
som liknar längtan inför det hela.
RÖSTRESURS
Hamnade där någon gång under förra decenniet. Hade
plogat mej grynig i myllan på samma mörka plats
matjord. Det är något man kan hävda sig om, kloster-
liknande byggnader i skrämmande fasoner, hjärtlöst i
leran och ett sår vid en tinning. Det lyder under de
strängaste basgångar, flädern blommar som lätta fjädrar
i förhållande till mängden jord i min kropp. Bläcksvampen
utlöser lakritssmaken i
undergungning hos rötterna.
Enbart så blästrat nyckfullt tillvägagånget att en resning
ligger i förväntningen. Välgörande mossa, en stilla
kammare för grönt, ansiktet vilande bland ruttnande löv
gurkan skjuter skott, balsam.
BLANKT
Bigarråerna är söta, de gröna och gula glasen silar
ljuset när de äts. Det är spillet efter en rik skörd,
någon har mästrande förklarat innebörden av detta, hur
gul och grann sammansättningen av ljusa likörer breder
på ett redan tidigare överskott.
Nysnön har fallit. Det är i ett annat landskap än det
vi är vana vid – med andra årstider. Vällusten
feodal i outsinlig, pärlbroderier
konkylier, strutsfjädrar fästade i axelpartiet
i stela stråk av sökande armar.
Det är en hägring i smaken, päronet har sprayats med
Små droppar. Ideligen denna ettrighet, denna störning.