Jag känner igen dig

Dikter, Bokförlaget Lejd 1998

Med de här dikterna sökte jag ett starkt tilltal. Jag tyckte mig ha funnit ett röstläge, och i efterhand kan jag se att det i olika tonarter följt mig i alla mina senare diktsamlingar. Titeln syftar på en närmast gestaltpsykologisk förståelse av hur människan formas i samspel med andra. Och en fenomenologisk tolkning av kroppens bärande betydelse för självuppfattningen och förståelsen av världen. Förmågan att vända sig till den andre tänker jag mig har sin grund i relation till modern. Min egen mor var djupt dysfunktionell efter en barndom av våld och förnedring, och sökte lindring för sin ångest med alkohol, vilket fick ödesdigra konsekvenser för mig och min känslomässiga utveckling. Mycket som är naturligt i ett barns utveckling stäcktes för mig. Min relation till henne var därför kluven. Jag såg det goda i henne, med drabbades samtidigt av det onda. I några av dikterna i bokens sista svit som bär titelns namn närmar jag mig detta svåra.

Först trodde jag att det var du. 
Men sedan… 
Det hugger till. Det karaktäristiska hos dig –
en endimensionalitet. Ur fokus. Sprucket, och ändå 
envetet arbetande sig fram.  
Du går med knutna fingrar. Dina lås är öppnade 
och samtidigt på ett egendomligt vis bortglömda. 
Från en trälår sträcker du dig uppåt för att sedan –
åter falla till marken. (Detta upprepas i oändlighet) 
Dina handleder lyser i mörkret. De tjocka och otympliga textilierna
som omger dig är vävda av små barn. I din fantasi 
välkomnar du dem över din tröskel. 
Det torkade sillspadet klibbar under fötterna 
när du rör dig över golvet. 
Ditt ansikte är halvvägs bortvänt. 
Du prövar olika ställningar av bortvändhet. 

Att kunna spegla sig, se sig själv i den andre, har för mig varit en nåd som jag ofta erfarit genom litteraturen. För mig har läsandet och skrivandet varit starkt förbundet med vartannat – som att jag läser mig själv när jag tar del av andras alster, och att jag skriver i dialog med andra författares texter. Ibland i form av ett öppet anrop.  Min hyllningsdikt till Karlfeldt är ett sådant artikulerat apostroferande.

 (till Erik Axel) 

Genom gomseglet hör jag rösten eskalera 
En vadslagning om mått och ton. Du tar min väg, du kära
Veck och mening. Jag titulerar dig, 
genom halsen – denna spända goda tro
Här är våra farkoster, vi sköter deras förrådsutrymmen 
det kavlar över pannan en lättnad
Vi disponerar oss för sådd och grönska. Bär en kornknarr 
likt en börda över stigen. Våra öron brusar
när de närmar sig varandra 
Nu är chansen störst. Vi ser verkligen väppling 
Väppling ser vi… 
		*
Ljuslågor. De stöpta ljusens vekar oåterkalleligt 
inkapslade i njurtalgen. Väderbyar 
De rosa skinande rutorna byter färg 
Fettet dryper! Älsklingsister, änglafett 
Barnet är smort. Himlen är gul. Vår oro, 
en nätthet, små klockor i hörseln 
Flottet är genomskinligt. Mjölken är söt 
det är… ljushyllt 
		*
Du väver den gröna vävens borst till elaka, goda spröt 
Jag vattnar ditt hårfäste med brunt lin 
Du tar in på mig. Du hastar. De krångliga vecken 
för ett ögonblick utslätade. Vördade mönster 
Där lägger du ner det. Den specialkonstruerade kärleken –
för ändamålet ämnad. Manschetterna öppnar sig
mot det 

Mottot för samlingen är taget från Witold Gombrowicz: ”Jag skulle önska att just det som ni betraktar som fullständigt ofruktbart och till och med skamligt skulle bära frukt i er. ” Alla som någon gång känt sig förödmjukad och totalt nedtryckt och hjälplös – trälar, proletärer, psykiskt sjuka, underklass, vanskötta barn, kvinnor utan rösträtt etcetera, kan inte undgå att stå öga mot öga med sin skam när de uttrycker de rättmätiga behov som förvägrats dem. Det är skammen över att vara en som inte anses var värd bättre än så här.

För mig har skammen blivit en ledstjärna i skrivandet. Jag vet att när jag närmar mig en skamkänsla i skrivandet – då är jag nära en guldåder där jag kan utvinna de ord jag åstundar och kan stå för. Ord som håller.

Därför har de som bitit huvudet av den förmenta skammen alltid intresserat mig särskilt. Exempelvis Edith Södergran som i inledningen till sin andra diktsamling Septemberlyran (1918) ger besked om sitt verkliga människovärde med uppfriskande arrogans: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är.”

Diktsamlingens första svit ”Hildegard i snö” skrevs i dialog och identifikation med Hildegard av Bingen (1098–1179), en stor personlighet inom kristenheten under medeltiden. Tonsättare, mystiker och författare. Redan som barn hade hon uppenbarelser och såg varsel. Hon höll sina visioner och uppenbarelser hemliga. Först i fyrtioårsåldern när hon var abbedissa blev de nedtecknade, av munken Volmar som skrev ner det hon meddelade under de kraftfulla uppenbarelserna. När hon slutligen bröt mot budet att kvinnorna skulle tiga i församlingen, och insisterade på sin direkta länk till Gud – godkändes hennes uppenbarelser. Hildegard blev en både mäktig maktspelare som inte drog sig för att läxa upp både världsliga och kristna herrar.  I sina texter om människan och om hur man uppnår andlig och kroppslig hälsa är hon förvånande sensuell. På ett ställe beskriver hon kvinnans orgasm som en hand som kramar om en gren. Hon ville motverka kyrkans demonisering av den kvinnliga sexualiteten och mötte förstås motstånd, men var stridbar.

Rädsla för kvinnans sexualitet går som en röd tråd genom alla tiders auktoritära system. Klaus Theweleits undersökning av de tyska frikårerna efter första världskriget i boken Mansfantasier, visar hur en patriarkal och militaristisk uppfostran deformerad de unga männen, som senare rekryterades till nazismen. De var inte bara uppfyllda av hat mot kommunism och socialism, utan även av en skräck för kvinnan vars sexualitet sågs som hotfull och abnorm. Deras tänkesätt präglades av rädsla för allt som var rörligt och organiskt. Oförmågan att låta sig formas i mötet med sina medmänniskor, är ju grunden till alla historiska och pågående brott mot mänskligheten. Även det hade jag i åtanke när jag skrev diktsamlingen. Nedan ett utdrag ur första sviten ”Hildegard i snö”.

Det bedrägliga hos säcken flyter ovanpå. Det rör sig, 
likt instängda kattungar. Men det är immanent, det är ett
strålben som utgår från din sida. Det ljustrar ditt kön –
och du biter till. Ett bettmärke i fruktkött. Den rena oskulden 
liknad vid en druva. Det blir ett väderomslag när du böjer dig ner
efter grenen. Flera års arbete rasar som pärlor ur din dräkt. 
Skammen är oändlig, som över egna exkrementer.  

		*

Nu lever jag. Handen på hjärtat. Fingrarna ner i snödrivan. 
Dina oljiga händer, som du håller upp. Dina genomskinliga läppar 
varifrån ljuset utgår. Det kärvänliga över dina käkar. Krosserska. 
Ordrasare. Hur blev ordet kött? Genom din kropp? Genom ditt alster? 
I dina rinnande munsår? 
Kom. Kom med flata, oljiga händer. Lyft dig in under täcket. Sov hos mig 
i min tomhet. Du vet inte ens vad sådant egentligen kallas. 
Såpbubbla, harts, geschmeck, schmertz. Ord som rullar, 
Oljiga, hala…, välgödda. 

		*



Jag ger dig en frukt och dina ögonglober lyser 
av tillgivenhet. Det är november. Dina glasögon har
halkat ner mot nästippen. Vik ihop din själ, säger du, 
till en papperssvala. Trä den genom kalkhålet. Pilla den 
genom öppningen. På samma sätt som när man har ett ord 
på tungan som smälter som socker: det leker vänslas 
eller försvinna; och vi är lyhörda till bristningsgränsen. 
Regnet kommer från norr. Orden hamrar mot rutan. 

		* 

Dess huvud var pipigt, kornigt, hornbeklätt. Förfärande 
milt. Ljusstrålar genomborrade mig. Som svärd.
I mitten av allt strömmade spillsäden genom mig. Dess 
smutsiga skenfrukter. Oregelbundna. Fördärvade. Satans
väderhorn med krusmynta. Hans levrade ansikte som 
sträcker sig mot mig. Vill bebo mitt hål. Mina hålor. 
Paraplyblommor. Så lätta. Och jag, eller henne, 
förlorad mitt i detta. 

		*

Blomman är det ljudande ordet. Det som sveper en eld 
över tungans fält. Vi genomgår utan vår vetskap
på detta sätt en stor förändring. Den plöjer vår själ
tills den liknar helt nya tegar. Hur blev kroppen ord? 
Genom nålsögat kom den mot oss – blekt, upplöst, förfärande 
I sin tomhet. Men vi plockade och påtade i den. 
Den ruttnade sättpotatisens krämiga kladd i våra händer. 
Nyfikna, hämndlystna ögon följde oss då. Våra ryggar, 
Böjda och svartfläckiga. Skalbaggars.  

		*

Måste vara ett kadaver för att tala denna blomdoft. 
Dess uppbrutna löje väckande kapslar. En tub 
varigenom den förmenta lyckan kläms ut. 
Fosterrörelser. Eller en hand som greppar hårt 
kring en gren – i självförglömmande pulser. 

		*

Ditt hår likt vindmöllan. Segervisst snurrande. 
Det är genom vinden din tanke växer. Din omåttlighet, 
dina gränstillstånd, din mytomani…
Så vaxbönorna i händerna. Täta. Feta, tjocka fibrer. 
Pudrade händer vill nå in till det innersta. Du får aldrig tid 
till en blick dit. Det glödande klotet rör sig in i den döda vinkeln. 
Du schasar åt det att väcka din åtrå… glömska… eller vad var det igen? 
Du ser febertermometrar. Pendlar som faller mellan springor. Det 
handlösa i att inte nå fram. 

		*

 Ur munnen kommer bilder av kräks. 
Jag noterar det noggrant på mitt lilla papper. Det är som 
en granatchock denna röst som oupphörligt fortsätter att tala. 
Det är urgröpt, svullet – ett uppspänt och hjälplöst gomsegel. 
Det kunde varit som akvedukter – ett flimrande och upphöjt rinnande, 
men istället öppnar sig trädgården (som när bröd jäser) i gångar och
hålor med otillbörliga innebörder. 
Hur jag vet detta? Eller… vad betyder det?  
Det gängse är omvandlat och konserverat. Därför åtkomligt 
för er. En talande tystnad. Varsågoda. 

Jag känner igen dig var min första bok på Bokförlaget Lejd som startades av mig och författarna Kate Larson och Peter Gustav Johansson. Alla tre saknade av olika skäl förlag för våra manus och tänkte oss att ett författardrivet förlag kunde ge större kontroll över produktionen samt större frihet i skapandet. Vi började med att ge ut våra egna titlar och därefter bjuda in andra författarskap att ansluta sig.

I detta sammanhang kände jag mig äntligen trygg med skarpögda kolleger vars omdömen jag litade på. Visionen var ingalunda att det skulle vara lättare att få ut sina böcker på Lejd än på ett större förlag. Redaktörerna skulle vara mycket aktiva i bearbetandet av manusen. Och vi visste att vi som litet förlag måste vara bättre än bäst, eftersom vi skulle bedömas strängare då vi inte hade de etablerades stora namn och långa historia att luta oss mot. Det fina var dock att man slapp komma med mössan i hand, utan möttes av vänlig bestämdhet om hur man kunde omarbeta eller gå vidare med sina texter om de inte höll måttet för utgivning.

Jag arbetade med Bokförlaget Lejd i tjugosex år och har följt den växande respekt som vi mött. Både för den vackra formgivningen och de gediget genomarbetade böckerna. Priserna har stundtals regnat över Lejds författare. Våren 2024 lämnade jag över huvudansvaret till mina kollegor, för att få ägna mig mer åt mitt eget skrivande.