Dikter, Bokförlaget Lejd 2003
”I den nya diktsamlingen, Omloppsbanor, har en mognare Hammarström ytterligare stegrat intensiteten och underordnat den sin konstnärliga vilja till skönhet. Resultatet är en djärv dialektisk dans av stillhet och kaos…”
Ragnar Strömberg, Göteborgsposten
”Jag tror Hammarström är lockad både av namngivandets besjälande moment och den där odefinierade och därför oåtkomliga formen där bakom. Om klassiska metaforer brukar sikta mot ett transcendentalt, andligt betingat ’aha’, har jag en känsla av att hennes fiberrika bildspråk siktar rakt in i denna hemliga materia där alla gränser upplösts. Nog kittlar det i den metafysiska magen där med.”
Amelie Björck, Aftonbladet
”Och så finns det andra omloppsbanor som är mer dolda, som verkar i skymundan. Omloppsbanan mellan handen och hjärtat är ett exempel på det dolda systemet. Det är de osynliga lagarna som verkar intressera Camilla Hammarström nu när hennes femte diktsamling utkommer. (…)’Allt finns. Planeterna rör sig i koncentriska cirklar. Kometerna rör sig i excentriska banor från alla håll och i olika riktningar. Oregelbundenheterna kommer att tillta till dess en förbättrande hand ingriper.’ Det är denna förbättrande hand som är diktsamlingens nav. Det är den som verkar i det fördolda. Det är möjligt att det är kärleken, nåden – utblottelsen. Omloppsbanor är precis så bred och öppen att man som läsare fastnar i omlopp runt dess svarta hål.”
Kristian Lundberg, Expressen
Det här är min mest konceptuella diktsamling. Jag prövade att levandegöra en lekfull förbindelse mellan gravitationen hos materiella kroppar och kärlekens dragningskraft mellan människor. Man kunde kalla det ett försök till poetisk kärlekskosmologi. För mig är inte det intressanta med en kosmologi att den stämmer med verkligheten, utan att den sysselsätter människans tankeflykt och kreativitet. Funderingar över hur världsalltet är beskaffat upptar ju den tänkande med en styrka som påminner om hur den älskande tas i anspråk när hon ser in i den älskades ögon.
Samlingen inleds emellertid med en svit dikter inspirerade av främst bildkonstnärer. Det konstnärliga aktiviteten är ju en form av forskning som liknar vetenskapsmannens. Här har jag även velat få fram sinnligheten i skapandet som närmast en erotisk verksamhet. Men även rörelsen i den hotfulla kaotiska värld som den skapande måste stå ut med: Hur skapandets kolliderar med skapelsens friktion. Bokens första dikt är inspirerad av Louise Bourgeois mest berömda skulptur av en jättelik spindel, vilken man kan stå under. De följande dikterna har sin ingivelse hos andra verk av Bourgeois, ibland uppblandat med verk av andra konstnärer, som exempelvis Frida Kahlo.
Under spindelmoderns kropp: en bur av omsorg,
omkullvält färg, krossat glas, fimpar…
Ljuset mellan spjälorna, kikande.
Vi kan röra dig i mörkret, matar
dig med ljusspel – trugar.
Smuliga skratt i gallerverket, hela smidet
är upplyst förfäran.
Det smäller i duvslaget. Du lämnar oss,
hängande i trådar över marken.
Knallarna i våra öron, resterna i händerna, Småbitar.
En sorgsen och högljudd matsmältning.
Du måste gå längre.
*
Håller de varma bollarna i händerna.
Du är i en utkik. Strängen delar allt i halvor.
Ur mittlinjen växer ett porträtt. Fylligt huvud
med dubbelhakor. Vilken skrovlig självmedvetenhet.
I ansiktet bryter en vilja fram, läpparna krusas,
en hel kaskad av spe lämnar den illvilliga öppningen.
Om du irriterar mig slår jag omkull dig.
Du lyfter upp det som betyder någonting. Dina
granskande och starka händer lyfter det ur lufthavet.
Marken är plötsligt stilla. Du rör vid glipan
med tummen och pekfingret. En hjälpsamhet där.
Med brådska över det modellerade anletet.
*
Man tänker sig att det är ett ollon. Vilande
huvud. Sammandragningarna kring det,
kläppar som ger ljud. Hur det artar sig, hur taget
släpps. Varför man blir rammad med en så våldsam kraft.
Sedan omtagningar. De vänliga strykningarna
med finaste sandpappret. Kroppen som arbetar med
oansenliga tidsförskjutningar.
Lämpa av sig och ta på sig. Lårens
strimmor. Vävnader på tvärs.
Du ler mot mig ur luckan. Ett gungande ensamt bo längst ut på grenen.
Surrandet i de små kulorna. Hur enskildheter spräcks där,
I spirande tystnad.
*
Lågmälda knäppanden från gömstället. Dina knän?
Benet är segt som en vidja. Det läker underligt,
ur klykan föds en hel serie förvillelser, blommande
reflexer, stenfrukter, berg …
Trappstegen svala och nymålade. Stålhättor.
Du tar dig upp, det var länge sedan. Växtligheten
helt synlig från din plats i solen.
En vindil genom hjärtat när du hoppar.
Människans undran inför sin värld och hennes försök att skapa system av förklaringar har alltid fascinerat mig. Hur hisnande måste det inte har varit för Nicolaus Copernicus när han observerade och drog sina slutsatser om jordens rörelse runt solen. Människan har alltid förundrats och försökt lista ut världsalltets beskaffenhet. Att tänka djärvt om kosmos går ju att likna vid en kärlekshandling gentemot verkligheten. Att vilja se den som den är. Omloppsbanor innehåller tre kraftigt preparerade texter av Isaak Newton, Galileo Galilei och Giordano Bruno. De är en form av eloger, inte blott för deras fria tanke, utan även för deras vackra vetenskapliga språk. Nedan den preparerade texten till Giordano Bruno baserad på utdrag ur Om det oändliga universum och världarna, där Philotheo i en dialog argumenterar för att universum saknar gräns.
Den kloke Philotheo
Det finns ingen första rörelse. Jorden svävar utan att vara fastspikad eller surrad till någon annan kropp. Den har inget annat stöd än sin egen medelpunkt, är inte annorlunda eller mindre rörlig än stjärnorna. Det finns ingen över eller underordning vari stjärnorna är instuckna eller fastklibbade. Vår plats är inte mer elementär än någon annan. Du kommer att vara tvingad att vänja dig vid denna allmänna ort där vi lever och växer. Se på mig som står här framför dig.
Ingenting är tungt som inte också är lätt. Hjärtat är oändligt tungt och lätt. Vattnet är inte tungt för dem som är nedsänkta i det, men kärlet med vatten har tyngd när du lyfter det i luften. Huvudet är inte tungt, med vatten har tyngd när du lyfter det i luften. Huvudet är inte tungt, men den älskades huvud känns tungt mot bröstet. Våra vätskor och delar flyter fram och tillbaka i våra kroppar. Vi är flera.
Du tänker i motsatser, att de är oförenliga. Men det är naturens ordning att vissa ting lever och livnär sig av sin motsats. Andra påverkas och förändras av sin, ger vika för och förvandlas till den. Världen består av förbindelse och blandning. Var finns den kalla och torra kropp som inte är förenad med en varm och fuktig? Varför är det så svårt att fatta att varje ting är i varje annat ting?
Varför hänge sig åt fantasier? Allt kretsar inte kring oss. Varje stjärna bebos av sina egna levande varelser, och de är själva de främsta och mest gudomliga levande väsen i universum. Etern omfattar och genomtränger alla ting, i en enda himmel där oändliga världar har sina rum. Vårt öga ser aldrig slutet, det ger vika för det oändliga rummet.
I mitten av boken finns en längre grafiskt sprängd dikt. Här tumlar de älskande närmast tyngdlösa i sin bubbla. Kanske som det gulliga paret, inneslutna i något som påminner om fosterhinna, i Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård. Men här är rymden större. De brottas, kysser och leker tafatt som på en skolgård där man kullar den man har mest kär. Dikterna är skapade så att det finns en rörelse över hela uppslaget, vilket inte kan visas så bra på en hemsida.
Människan riktar inte bara sin blick mot stjärnorna, utan även mot det som finns nära och är väldigt litet. Så litet att det kanske bara syns i ett mikroskop. Eller de intrikata detaljer hos flygfän sedda genom insektsamlarens förstoringsglas. Utifrån en bok om insekter som hobby skapade jag sist i samlingen ordknappa dikter inskrivna i rektanglar. Som en samlares kartotek över sina fynd. Här några sidor.
