Tunnlar

Dikter, Bokförlaget Lejd 2014

Den ursprungliga ingivelsen till dikterna var en bok med just titeln Tunnlar av Gösta E. Sandström som jag fick i gåva av författaren Krister Gustavsson. Bägge anade vi att jag skulle skriva något utifrån den, men att det skulle ta tio år innan det skedde hade vi nog inte räknat med. Varför jag plötsligt vände tillbaka boken och dess säregna aura, hade att göra med att jag befann mig i en mörk period i mitt liv då det kändes som att kravla genom en svart tunnel. Boken gav mig en stöt att söka gestalta inte bara min egen belägenhet i tid och rum, utan även människans utstakade livsvillkor och undran över världens konstitution.

I den lilla boken på drygt hundra sidor sammanfattas gruvdrift och tunneldrivning sedan neadertalarna och fram till anläggandet av Mont Blanc-tunneln i modern tid. När boken skrevs 1961 beräknades de två borrande arbetslagen från Italien och Frankrike inom kort mötas under det väldiga bergsmassivet. En sekelgammal dröm skulle bli verklighet.

Mitt intresse var främst de uråldriga teknikerna. Hur människor letat sten till yxor och senare metaller i gropar fram till tidig gruvdrivning med primitiva metoder. Det livsfarliga kravlandet i allt djupare orter under historiens gång blir i dikterna både reella och symboliska. Det handlar om fasansfull exploatering av mänsklig kraft i vinstdrivande syfte, men samtidigt även om vad underjordiska tunnlar kan ha för betydelse för vårt drömmande.

Som bokens motto valde jag ett citat från Gaston Bachelard: ”Att skära upp en frukt, ett sädeskorn, en mandel, rent allmänt sett är det att göra sig redo att drömma om ett universum. Varje frö till liv är ett frö till drömmar.” Passagen är hämtad ur Jorden och drömmerier om vila. Avsikten var att ge en antydan om mina utgångspunkter, men kanske även att ge en läsanvisning.  Att utforska Bachelards märkliga texter kring elementen jord, vatten, eld och luft kan jämföras med att läsa Heideggers verk. Svårt att förstå om man närmar sig med en diskursiv förväntan, men hisnande om man släpper taget och låter sig vistas i de gläntor som de med hjälp av språket upplåter.

Min tredje ingivelse kom från en bok om försokratikerna: The Presocratic Philosophers av G. S. Kirk, J. E. Raven & M. Schofield. Här har jag återigen föresatt mig att gestalta människans ihärdiga arbete med kosmologier. Här sker ansträngningen ovan jord, i luftiga och intellektuellt högtflygande visioner. Som Thales föreställning om att allt i världen kommer ur fukt. Och Anaximander som tänkte sig en säregen ursprungsmateria som är tjockare än eld och tunnare än luft. Samt den dunkle Herakleitos vilken såg allt som motsatser i förening, så att levandet kan sägas vara det samma som död. Det är något vackert med dessa tankens kraftyttringar, där inget egentligen kan bevisas i modern mening. De kan ses som naiva föregångare till vetenskapen, men deras poetiska strategier att ta sig an verkligheten äger en strålglans i egen rätt.

Tunnelboken, Bachelard och försokratikerna mängs samman i dikterna genom att jag stjäl vändningar och uttryck som jag kombinerar med mina egna poetiska bilder och formuleringar. Det är ett sätt att skriva som jag funnit alltmer fruktbart genom åren. Att skriva i andras ord, att spegla och förvandla. Här några dikter ur första sviten.

Du letar efter lämpliga material. Flinta, grönsten och andra hårda
stenarter. Letar på måfå. Strövande. Det lilla blir förstorat. Växer
i sinnena. Det går hela tiden att tillhandahålla mer. Beveka varje 
andetag ur luften, dessa kippanden som tar dig vidare över fältet. 
Varje samarbetande muskel. Händernas begynnande värme. Ryggens
sträckning. Det trånga sinnet. När markerna blir uttömda, fortsätter 
du att leta. Du tar dig allt längre ner. Hänger dig kvar. Låter blicken 
genomborra fynden. Du gräver där du står. Ser mörkret mellan benen, 
men också ner inom dig i den mörkaste galaxen. 

		*

Järnet du tog ur ökensanden. Du trodde att det kom från himlen. 
Du plockade guld, koppar och tenn ur älvarnas bottengrus. 
Detta glimrande omkring och inuti slutna sfärer. Att man kunde 
tillgodogöra sig dessa skimrande byggstenar till egen lycka. Att ha i 
sin påse. Eller bära dem högt och synligt inför andras lystna ögonkast 
och getögon. Och dessa stunder av underligt jämnmod, allt det 
som lyfts över din förmåga. Tingens trähandtag, hur de ber om din 
beröring, utan att du når fram. Utan att du tar mark denna gång.

		*

Det börjar med ansatser till gångar, små utbuktningar bara längst 
ner i den öppna gropens klockformade hålrum. Gropar blir till djupa
schakt, hur du med tiden tar dig än djupare ner. Längre in. Som 
hemligheter inneslutna i tingens detaljer. En perpendikulär trollmakt. 
Du kryper ihop med sammetsmörkret omkring dig. Känner den 
Fyragradiga värmen. Dödens fläkt. Att få befinna sig inuti nöten, i 
materialets grodd. Ni som blev dömda att innehålla er själva. Ni var
alldeles för många. Och ni har funnits. 

*

Ner i håligheten som en svald klunk. Det är den andre som puttar 
på, som vill ha en del av kostbarheten. Nere på botten tänds sinnena 
ett efter ett. Huden som omsluter berättar om en dold svalka, hörseln
om vilan i den svarta luftens rum. Handen när den rör sig genom 
spirande partiklar tecknar en ring i mörkret. Det är sfären som håller 
allt samman. En varandets bark är den osynliga cirkeln. Så liten är 
varje gnutta att man inget kan ana. Så stor är varje del att den inte går 
att betrakta. Allt det som ligger dolt. Gömt för mänskans och djurens 
blickar. Från ljusets handlingar.    

		*

När öppningen långsamt upphör att lysa. Grumlad av skymningen 
avtar den ljusa hållpunkten. Det är då mörker mot mörker, natt emot 
skallbenets natt. Kanske små prickar av stjärnor i schaktet när du 
sträcker dig upp efter att ha krupit i den halvt manshöga orten. Jordig 
med bumlingarna i påsen och med ömmande armbågar och knän. 
Kallnande svetten i nacke och ljumskar. Den värme som tycks 
sänka sig över kvällen. Att du kunde känna den genom näsvingarna 
 på väg ner i bröstkorgens hålrum.   

		*

Materian består av olika delar som är stora och små. Mindre än 
det minsta. Större än det största. Formandet när det inger tanken 
som för att få luft. Från nervträdet till muskelgrupperna. Tappar som 
fingrarna förs under. Ett salt. Hela gestalten när den tornar upp sig 
i dunklet, När den sedan ligger dikt an mot din egen kropp. Att inte 
kunna undgå strukturen. Inte bara detta att se med de egna ögonen.
Utan att ömsom öppna och sluta dem mot det spirande. Fuktens 
fossiler.          

Den andra sviten ”Dagarna” gestaltar gåendet i ett landskap, där luften och skyarna utgör det välvda taket över en större atmosfärisk tunnel. Det är en betraktelse över tiden, den sårbara själen och förgängelsen – skriven under en skör period i mitt liv då jag sökte promenera bort oro och ångest. Sviten är en långdikt som rör sig i ett stråk över drygt tjugo sidor. Här ett utdrag.

Något oförskyllt i din tyngdlösa framfart genom luftrummen. 
Att det ledbrutna i dig aldrig upptas. Måttlösa är sträckorna 
som läggs bakom dig. Det som får världen omkring dig att vidgas 
och förrinna. Det vita ångmolnet ur munnen. Stötarna. 
Det du bär som tyngder i de egna kläderna. Orons bördor 
som en malm i fickorna. Strålningen från kärnorna 
som drar dig in mot mittpunkten.

Det här är dagarna när ljuset sprider sig runt tingen, 
när fältet ligger klarlagt under dess beröring. Hur allting 
svarar ljuset, alla rörbara föremål för händerna. Att de skuggar 
det som ska gripas. Mörkret i de slutna flatorna. Svärtan. 
Att känna sig fram i den ljusavklädda världen. Seende. 

Trädens grenar som blir allt tunnare ut i kronan. Klot av nerver 
mot himlarna. Urverkens tickande i den öppna luften, svirrande.
Det är döden som inte vill ge svar. Som följer dig i spåren när 
du rör dig över markerna. Allt som syns omkring dig, som du måste se. 
Det dova i färgerna. Den skadade insekten som vinglar i krattet. 
Hur flackt ljuset är när det återkastas mot dig där du står. 
Och att allt liksom pressar sig upp emot dig. Överallt ifrån. 

Att befinna sig i passarens mitt, med radiens synkrets omkring sig. 
En fjäderdräkt av luft mellan dig och det svinnande. Ögats gräns. 
Frön och fnyk som bärs av luften och tycks sakna hemhörighet. 
Dina egna hemlösa rörelser. Små och utan halt i det större. 
Energin som laddas ur och slocknar. Millimetersmå åtbörder 
som utgör flyktens kärna. Som tycks sakna befogenhet. 
Som förgäves söker en större omkrets.       

I den sista sviten ”Atomer” staplas en radda korta små dikter som jag tänker mig som byggstenar eller kanske DNA-sekvenser. Här låter jag skuggstrofer i grått gå in i den svarta texten på sidan. Det skapas ett djup på boksidan, så att dikterna framstår som tredimensionella mobiler.

Här handlar det om att komma ner på allra minsta beståndsdelar och få till små rumsligheter som står i konstrast till de jordiga och atmosfäriska i de tidigare sviterna. Minimala skulpturer av språk som upptar sidorna.