Roman, Bokförlaget Lejd 2020

Pressröster:

Min första roman tog många år på sig att bli färdig. Boken baserar sig på min egen barndom och utmaningen var att balansera inlevelse med distans. Jag la den ifrån mig ett flertal gånger för att komma tillbaka efter något år igen. Hur omvandla erfarenhet till levande gestaltning? Att rakt av skildra händelser och miljöer diskursivt blir sällan bra. Jag var tvungen att hitta en form och ett tilltal som var litterärt sant. Från att ha varit både ett du och ett hon landade det till slut ändå i första person. Det kan tyckas vara det mest intima, men det var paradoxalt nog först då flickan frigjorde sig från mig och fick ett eget liv.

Ramberättelsen är skildringen av en flicka åker på solsemester med sin mor och hennes älskare. Modern blir kvar i hotellets sovrum, medan flickan lämnas vind för våg. I sin ensamhet undersöker hon hotellområdet, solar och badar vid poolen när hon inte räknar på matematikuppgifterna från skolan. Hon företar en inre resa tillbaka till en barndom där allt är osäkrat. De vuxna som leker sina obegripliga lekar: självupptagna, drickande och festande. Under charterhimlens heta sol tänker hon tillbaka på familjen som föll samman. Alla förhoppningar som gick om intet. Den ruttnande frukten i villaträdgården. Flytten till miljonprogrammet. Hur två syskon slets isär.

Känslan hemhörighet kan inte infinna sig i hotellområdet. Det är för nytt och anonymt. Ändå skaffar jag mig små rutiner. Jag bäddar alltid undan om morgnarna när jag har vaknat. Tar in brödet som hänger på handtaget utanför dörren och gör iordning frukost åt mig.

Mamma och Helmut sover länge. Det är tyst, men efterhand kan man höra hur byggnaden vaknar. Rösterna nere vid swimmingpoolen och serveringen. Städerskorna i korridoren. Solen är ännu mild på balkongen, det går att sitta och äta och känna svalkan som ännu är kvar från natten. Sältan i salamin och sötman i apelsinjuicen.

När jag solat och badat klart för dagen åker jag upp igen. Jag har fått en egen nyckel och pengar så jag kan röra mig ute hur jag vill. Men jag vågar inte gå någon annanstans än till poolen och serveringen. Jag kan ju leta upp stranden och havet, men det är något som håller mig tillbaka. Rädd att dra uppmärksamheten till mig håller jag mig inom en viss radie. Rör mig i samma banor.

Mamma och Helmut dricker, äter och sover bakom den stängda sovrumsdörren. Själv är jag hänvisad till soffhörnan eller platsen under skåpluckorna i barköket där jag brukar sitta och räkna på mina tal eller äta en smörgås.

                                           *

Jag förflyttar mig rastlöst genom hotellet. I korridorerna. Åker med hissen till alla våningar. Utanför receptionen har jag upptäckt en katt. Vit med svarta fläckar. Den börjar känna igen mig när jag kommer med skinka på eftermiddagarna. Katten stryker sig mot mig. Magen är knölig av ungar. Jag sätter mig vid buskarna och så småningom ligger den spinnande i mitt knä. Vibrationerna letar sig in i mina händer som med ens blir levande. Ibland sitter jag ända fram till skymningen med katten i famnen.

Kvällarna är en mödosam väntan på att tröttheten ska infinna sig så att jag kan krypa ner i bäddsoffan. De små spritflaskorna hjälper ibland, men ofta blir jag bara piggare av dem och får lust att ge mig ut i kvällen. En gång gör jag det verkligen, åker ner och går ut genom receptionen. Personalen rynkar ögonbrynen när jag passerar. Det räcker att gå några kvarter för att inse att bebyggelsen och planteringarna fortsätter likadant. I några av husen finns restauranger i bottenvåningen med uteserveringar där folk sitter och dricker. I övrigt är det ödsligt. Jag kommer till en skräpig gräns där belysningen upphör och en container är uppställd. I mörkret myllrar det av katter. Magra och luggslitna ger de sig skrämda iväg vid mina fotsteg.

Uppe på rummet igen känner jag mig frusen. Jag lindar filten runt kroppen och lägger mig ovanpå lakanen med kläderna på. Några timmar senare vaknar jag helt genomsvettig. Ljuden från sovrummet får illamåendet att välla upp. Tårarna bränner bakom ögonlocken. På något vis lyckas jag ändå somna om.