Dikter, Bokförlaget Lejd 2022
Pressröster:
”Säkert är bara att Eros planteringar är långt ifrån entydig. Dikten verkar förändras för varje läsning. Det är som om den andas, hela tiden skjuter nya skott. I sin kontrollerade vildvuxenhet påminner den om den allra bästa sortens trädgård.”
Rebecka Kärde, Aftonbladet
”Myten etableras, liksom ett vi, placerade i en kärleksrelation, i en passionshistoria, kamouflerad i växtlighetens språk. Här finns vackra rader om träd och djur. Dikten är spröd, tunn, eterisk – och ett av de ord som bäst beskriver den återfinns i boken – ’ångande’. Övergångarna i dikterna är lika hårda som atmosfären är mjuk – Hammarström skildrar mötet mellan det hårda och det mjuka, i sina sammanförande dikter. Det manar till en annan slags läsart, som bekräftar både den mildhet och bryskhet som finns i kärleken.”
Bernur
De flesta poeter drömmer någon gång om att skriva kärleksdikter. Kanske för att det är en sådan utmaning. Med min nionde samling vågade jag språnget. Ingivelserna kom från Höga visan, Merleau-Pontys fenomenologi, Sapfos fragment och en hel del annat. Dikterna fick både ljusa och dova klanger. Jag ville ge uttryck för att man när man älskar på något vis står i förbindelse med såväl död som återfödelse. Kropparna skulle ankras i det poetiska rummet, bli fysiskt påtagliga i språket. De älskande tar in sin omvärld – den paradisiska trädgården – dess blomstring och skuggor väcker förhoppning och ängslan. Världen byggs upp och faller samman i förälskelsens skapelsevåndor. Jag tänker att bilden av den man älskar är en fixpunkt som svårligen låter sig fångas. Ömsint kan dikten likväl envisas med att försöka.
Ord som får mening när du
stryker över mynningen.
Fröhus liknande en klase
fruktkart. Du kom. På håll
med rasande lockar syntes
daggens blänk. Trädskuggor
gör marken fläckig.
Du ingjuter i mig. Åska.
Mörkt och blint går det
mig till sinnes.
*
Omringade vilade vi i den den
röda zonen. Spillror. Fågelrop.
Vårt tonfall förändrades på randen
av natten. Din överlåtelse i
dunkla sfärer. Svarteldar.
Sundet mellan dina axlar.
Det som löste lemmar. Stränga
ingivelser att ge upp. Inget fäste
i vår tomma rymd. Bara greppet
om bålen i tyngdlöshet.
*
Vi gled med strömmen
aven mild svalka. Rotsystem
fick vägen att krackelera. Moln
som förmörkar gula åkrar. Stunder
då aningar får fäste, en kåre svider
längs sidorna. Känningar
molvärk. Omvärldens inflöde.
Du ritade en cirkel runt
våra fötter. Ett vågspel att
bryta förtrollningen.
*
Hjärtats arbete. Ett flätverk
med inskott av smörblommor.
Stommen till det kommande.
Bara en handfull av det
som kunde bärgas. Solstånd.
Den vidgade springan för
genomfärd och ankomst.
Oväntade syn av dig
i öppningen. Vind och sorg
dånar och förleder.
*
I skuggan av mitt ansikte
träder du fram. En skymt av
nästippen när man ser ut
sig själv. Alla synvinklar
som frambringar din bild.
Vi fogar oss i varandras mosaik.
Träden fick nya färger. Flammor.
Sätta sig till motvärn för att
ge efter. En dov magnetism
fångar och återbördar.
*
Fladdermöss dök mot
våra ansikten. Sammetsnatten
djupnade. Blindskär. Ljuden
ur munnarna. En sång om
den käraste. Stå upp
och komma till mötes. Ilen
i magtrakten när du rör dig
genom trädgården. Luftströmmar.
Tusen blickar dansar kring
din gestalt.