Georg Trakl i urval och översättning av Camilla Hammarström och med inledning av Magnus Halldin, Bokförlaget Lejd 2022
”Jag kommer att återvända till denna vackra översättning många gånger.”
Gabriel Itkes Sznap, Aftonbladet
”Till sist, några ord om översättningen. Den är vad jag kan bedöma väldigt fin: ambitiös, ordentlig, noggrann, självständig. Här förlitar jag mig på hur dikterna helt enkelt låter på svenska – med de tidigare översättningarna – både av Trakl och de hon har utfört på Rilke – i minnet tycker jag att Hammarström har utvecklats mot ett allt starkare idiom. Det här är poesi som låter väldigt bra på svenska, och det är ytterligare något som med självklarhet motiverar den här bokens existens. För nya översättningar syresätter den svenska litteraturen.”
Bernur
”Under läsningen av Bävande under höstliga stjärnor är mitt samlade intryck att
Hammarström med stort gehör fångar vad som för mig är pulsen i den
traklska dikten.”
Alexander Svedberg, Örnen & Kråkan
Ur mitt förord:
Hos George Trakl är diktens plats en skapelse, inte en faktisk avbildad geografi. Det rör sig ofta om ett landskap där någon är på vandring. Perspektivet är skådande. Relationen mellan himmel och jord, de gudomliga och de döda är ett återkommande tema. Här finns gestalter som främlingen, den föräldralösa, gossen, ängeln och systern. Det handlar om dystra scenerier där förruttnelse och död är ständigt närvarande. Trakl lyckas förbinda det ljuvaste skira med det mest råbarkade och brutala. Det finns sida vid sida, speglar vartannat. Och som hos Rainer Maria Rilke ligger vägen mellan liv och död öppen för kommunikation. De avlidna vill oss något. Så även de ofödda.
Tiden är inte kronologisk, forna och kommande tidsåldrar sammanstrålar. Som Martin Heidegger skriver i Språket i dikten (1952) är Trakl i någon mening historielös. Heidegger frågar sig om det rör sig om ett vansinnets klara vetande som ser och eftersinnar annat än det som berättar om det aktuella«. Och kanske är det just därför vi kan läsa Trakl med en sådan behållning idag, att hans poesi påminner oss om det obeständiga i all aktualitetshets. Hur den siktar djupare. Heidegger sätter, med sitt säregna språk, fingret på den svårbeskrivliga tidsliga öppenheten hos Trakl. Han söker ringa in en autentisk tid i dikterna: »Men den sanna tiden är ankomsten av det som varit. Detta är inte det förgångna, utan det väsentligen närvarandes samling som föregår all ankomst genom att i sitt samlande rädda sig tillbaka i sitt eget tidigare.”
I EN GAMMAL SLÄKTBOK
Ständigt vänder du åter melankoli,
o den ensamma själens saktmod.
En gyllene dag glöder mot sitt slut.
Ödmjukt böjer sig den tålmodiga för smärtan
fylld av välljud och milt vansinne.
Se! det skymmer redan.
Natten vänder åter och en dödlig klagar
och en annan känner medlidande.
Bävande under höstliga stjärnor
böjer sig huvudet djupare för varje år.
NATTSÅNG
Det orörligas andetag. Ett djuransikte
stelnat av blåhet, dess helighet.
Väldig är tystnaden i stenen.
En nattlig fågels mask. Mild treklang
förklingar i en ton. Elai! ditt anlete
böjer sig ordlöst över blåaktiga vatten,
TILL GOSSEN ELIS
Elis, när koltrasten ropar i den svarta skogen,
detta är din undergång.
Dina läppar dricker den blå bergskällans kyla.
När din panna blöder stilla, lämna därhän
uråldriga legender
och dunkla tolkningar av fåglars flykt.
Du går dock med lätta steg in i natten,
där fullt av purpurdruvor hänger,
och du rör dina armar vackrare i det blå.
En törnbuske ljuder,
där dina månrunda ögon är.
O, så länge du varit död, Elis.
Din kropp är en hyacint,
där en munk doppar sina vaxbleka fingrar.
En svart håla är vår tystnad,
ur vilken emellanåt ett skyggt djur kommer
och långsamt sänker sina tunga ögonlock.
I din tinning droppar svart dagg,
sönderfallande stjärnors sista guld.
FÖHNVIND
Blind klagan i vinden, månklara vinterdagar,
barndom, svagt förklingar stegen längs den svarta häcken,
lång kvällsringning.
Tyst kommer den vita natten dragande,
förvandlar till purpurdrömmar smärtan och plågan
hos det steniga livet,
ska aldrig det taggiga törnet släppa från den förmultnande kroppen.
I djup slummer suckar den ängsliga själen,
djup är vinden i sönderbrutna träd,
och moderns klagogestalt
vacklar genom denna tigande sorgs
ensamma skog; nätter,
fyllda med tårar, flammande änglar.
Silvrigt krossas barnskelettet mot kal mur.