Den synliga världen

Dikter, Bokförlaget Lejd 2018

I den här samlingen utgick jag från en populärvetenskaplig bok från artonhundratalet med undervisande syfte. Hela titeln lyder: Menniskan. Hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse ur naturhistorisk synpunkt betraktade. Författaren Nils Lilja (1808–1870) fick den publicerad första gången 1858. Sedan har boken omarbetats i takt med nya rön och tryckts i många nya upplagor. Den här är den femte från 1896. Det måste ha varit en hel del att revidera vartefter vetenskapen skred framåt med stormsteg vid denna tid.

Vad jag älskar den poetiskt laddade tvärsäkerheten i artonhundratalets kosmogonier. Likt försokratikerna kryssar den skrivande sig fram mellan det som är synligt för ögat och inte. Författaren gör bruk av hela sin fantasi för att förstå verkligheten, dess beskaffenhet och uppkomst. Det är för mig ointressant om det är vetenskapligt korrekt, det är tankens beskäftiga och uppfinningsrika rörelser som är det fängslande – vilket berättar mer om vad en människa är än vad som är avsikten: Ett fnyk i universum med allt för höga anspråk och tankar om sig själv som skapelsens krona. En mygga som inar vackert i det oändliga världsalltet. Första anslaget i boken är ren poesi:

Jag utgick inte enbart från Liljas bok, utan läste en mängd böcker om evolutionen – som inte är helt enkel att fullt ut greppa eftersom förändringarna omfattas av så fantastiskt stora tidsrymder. Jag ville ha en blandning av ingivelser med olika slags språk, bilder och kunskap. Även Freuds idéer om dödsdriften i Bortom lustprincipen skvalpade i bakhuvudet. Där försöker han ge en biologisk förklaring till denna drift mot utslocknandet. Genom att han där skriver om livet som en strävan hos varje enskilt väsen eller art att nå döden på sitt eget vis, få han livsviljan och dödsdriften att smälta ihop till ett. Det unika livsuttrycket skulle alltså utgöras av alla omvägar mot det slutgiltiga målet.

Moderna vetenskapsskribenter är mindre poetiska än både Lija och Freud, men något är sig ändå likt med människan genom tiderna när hon försöker förstå det universum hon kastats ut i från födseln. Den tänkande människa, den sjungande människan och den fantasifulla konstnären. Här några dikter från första sviten som har samma titel som boken.

Den kallas världsbyggnaden. Universums spröt och trådar. 
Fjunen eller luddet när det täcker hela skallen. Själva 
ludenheten. Den smordes fettvalkar, porerna som genomlysta. 
Barnets hjärna är ett träd i rymden. 
Och om vi höjer våra ögon mot himlen och det glindrande 
stjärnvalvet. Att det då böjer av därute, sker ur en annan vinkel.
Vad som ännu är oåtkomligt för tanken. Rummet en handsbredd 
omkring huvudet och bålen, mellangärdets muskler med grågula 
skuggor vilande i alltings centrum. Något som blir strömförande 
hos dig när du närmar dig gränsen. En handpåläggning som får 
blodet att strömma till i bäckenet. 


*

Vandrar genom kropparna och träden, tar plats innanför väggarna. 
I kragen där din puls pickar. Det går att lyssna när det rör sig 
innanför sig självt, bebor. Och genom paviljongerna. Skuggtrianglar 
du träder över, sicksackmönstret upp för benen.  
Nya klot och organismer när de föds ur elektriska och kemiska 
källor. Sönderdelas och ingår nya föreningar. Dina händer som 
särar på fingrarna. Det overkliga med din närvaro bland bråten. 
De vardagliga stegen förödda. Gesterna sedda som genom en lins. 
Bedövade rörelser upp mot ansiktet. Värken strålar från örat. Fyren 
kastar sina käglor ute på udden. De uppbrutna väggarna släpper in 
ljus och luft. 

*

Regnmassor när de faller. Den inre jordvärmen samt de varma 
källorna med sina ådror från jordens innanmäte. Dina armars 
ådernät. Det givnas mullrande efterskalv. Utmattande. Vattendjur, 
infusorier, skaldjur, koraller, snäckor och ryggradsdjur. Amfibier,  
fiskar och däggande sumpdjur som lever i träsken och betar i den 
frodiga vassen.  
Du drar åt dig lukten från det du nuddar. Sträcker dig efter 
föremålen. Dina griprörelser bland alger och komplicerade 
växttrådar. Trädlika ormbunkar. Övermått av kolsyra och ständig 
fukt. Kallsupar av det. 

*

Du rör dig genom lufthavet. Landar i det ena läget efter det andra. 
Upptas av vad du tror dig se. Växter eller djurslag som förändrar sina 
kännemärken. Spelrummet öppnas. Det är något som hela tiden 
tar vid och ömsas, Alger förvandlas till mossor, lummer, fräken och 
ormbunkar. Något vecklar ut sig och intar sin rymlighet. Trånaden 
mot sönderfallet, vissnandet. Att störta samman likt ett korthus. 
Först ut med sig själv. Längst ut på strået eller avsatsen. Ingenting av 
det andra, skyggandet. Bara ut över isen så långt det bär.  

Den andra sviten ”Se växlingen” utgår från Ovidius Metamorfoser skriven år 8 f. Kr. Det lockande för mig med de grekiska myterna som berättas så livfullt, är hur figurernas förvandlingar kan spegla olika psykiska kristillstånd där utfallet kan vara utveckling eller förstening. Något som hotar varje sinne som drabbas av melankoli. Vid samma tid som dikterna skrevs befann jag mig i ett dimmigt tillstånd där det var oklart om jag var på väg mot stagnation eller livgivande nyorientering. Samma dubbelhet finns i myten om den stackars Dafne som jagas av den kärlekstörstande Appollo och genom flodgudens hjälp förvandlas till ett lagerträd. Hon får visserligen skydd – men till vilket pris? Hennes bön till flodguden lyder i Harry Arminis översättning: ”…förstör den kropp som gör att man kränker min frihet!” Apollon fortsätter med att smeka kyssa trädet som vrider sig bort för att slippa hans närgångenhet. De grekiska myterna i Ovidius tappning är hjärterörande och synnerligen oroande – en perfekt dekokt att inspireras av. Nedan dikter utifrån myterna om i tur och ordning Dafne, Narcissus, bildhuggaren Pygmalion och Kung Midas.

Se växlingen i anletsdragen hos den flyende. Irisen smalnar, 
pupillen växer. Rädslan när det släpper, hela muskulaturen 
förändras. Kvisten ur ögat, hur den sträcker sig ut i luften. Området  
kring kroppen och djupt nere i den, rötters krampgrepp. 
Lövsprickning i svalget. Smak av vårflod genom årsringarna. 
Varje tråd på kroppen slits av innan barken sluter sig runt bäckenet. 
Hur bröstens kvisthål glider dig ur händerna. Vreden när du river i 
lövverket. Dess städsegröna motstånd. 

*


Ur ytan: en fantom med hungriga ögon, en gycklande bild 
i solglittret. Skönare än något du någonsin sett, innerligare än någon 
du mött. Han har upplåtit sig till dig. I klara avslutade former. En 
avgrund kunde inte vara större. Varje rörelse mimas av den andre. 
Leendet krusar också hans ansikte. Allt man inte kan komma åt. 
Hur mycket man än sträcker ut sina armar. Vilse i spegelsalen ser du 
det rinnande ansiktet. Tårarna spräcker ytan i en kaskad. 


*

Du rör din skapelse med lätta fingrar, rädd att blånader ska uppstå. 
Att älska frukten av sin egen hand, det som formats med mejsel och 
kniv. Du draperar den med sammet, lägger en dunkudde under det 
tunga huvudet. Täcker ansiktet med kyssar, trär ringar av guld på de 
utsträckta fingrarna. Musselskal och pärlor över sänggaveln. Brokiga 
blommor, fåglar i bur som sjunger för döva öron. En oerhörd 
varuanhopning. Armbågen i magen när du vräker dig över den. Då 
du söker värmen i det kalla materialet. När allt kommer i dig som i 
stötar.   

*

Din hisnande tanke, glittrande svall ur källan. Det gyllene vattnet 
över armarna. Allting de ville sträcka sig efter, göra till sitt. Trädens 
grenar, stenarna på marken och jordens mull. Sedan uttjänta och 
slappt hängande. Guldets tideräkning. Hur det tickar. Rikedomens 
innehåll när den blir föremålsliggjord. En värdebildande substans. 
Allt du nuddar hårdnar och sluter sig kring en halt, materialiseras. 
Ingenting gör längre någon skillnad. Att du sedan sänker dig ner i 
vattnet. Låter det gyllene gå in i ängar och fält. Ser tuvorna lysa i 
aftonljuset. 

Den tredje sviten ”Skymtar” utgörs av dikter inspirerade av konstverk från vitt skilda konstnärer som exempelvis Johannes Vermeer (1632–1675) och Louise Bourgeois (1911–2010). Ibland ägnas en dikt åt ett eller flera konstverk av samma konstnär, men lika ofta förekommer de huller om buller i samma dikt. På det viset är de inga rena ekfraser. Den första dikten är det dock, då den utgår från målningen Barnets hjärna (1905) av Giorgio de Chirico (1888–1978) där titel och motiv är kortslutna. Bilden föreställer en blundande man med en bok framför sig. Den har alltid lockat och retat mig. Både boken och mannen är slutna kring sina hemligheter. Och man undrar ju hur barnet med sin hjärna kommer in. Är det månne den som föreställer sig det vi ser?

Mindes ögonen som blå. I själva verket var de slutna. 
Också boken vid sidan av skynket var stängd, 
ruvande på språkets meddelanden som inte kan läsas 
av den sovande. På hennes överläpp och kinder växer hår. 

Barnets hjärna är ett träd som sträcker sig 
i den omgivande rymden. Den växer inifrån och ut 
och dess vindlingar är avgörande för vad som ska komma.  
Hjärtat hårt knutet nedanför, blinkande slag på skärmen 
där allt är synligt. Levandegjort.  

Följande dikt utgår från Glaset av Marcel Duchamp (1887–1968) Glaset och Susanna i badet av Théodore Chassériau (1819–1856). Bägge handlar om gluttande och åtråns transmutationer: till gas i ena fallet och våld i det andra.

Glasets figurer. Molnet som svävar i den övre delen. 
En rörelse av vindhängda lakan, rombformer mot himlen. 
Blicken som synar alla förnuftsvidriga detaljer, vevstakar 
och pistonger. Gjutformar för en åtrå som rör sig likt ånga upp 
mot gränssnittet av koppar. Visuella kärleksförklaringar, en berusande 
gas som titreras ut till den väntande där uppe. 

Det är tal om kroppens hull, lysande mot den mörka fonden. 
Vatten mot lår och lockar som rinner över den badande. 
Något som visar sig. Förövarna. Deras ögon i lövverk när de 
mångfaldigas. En seende våldsakt i överrumplande tystnad. 
Betraktarens habegär i speglande fernissa.