Duinoelegier

Rainer Maria Rilke, Bokförlaget Lejd 2010

Redan i tjugoårsåldern var Rilke och hans Duinoelegier en ledstjärna för mig och samtalspartner åt min ensamma själ. Särskilt överväldigande var mötet med synen på växande och destruktion, hur han gestaltar livskraft och död som ohjälpligt sammantvinnade. Rilke liknar på ett ställe (minns ej var. Kanske i ett brev till någon mecenat) existensen vid en måne, där den belysta delen är livet och baksidan är döden. Dessa delar av existensen går inte att skilja åt. Bägge aspekter är lika viktiga under vårt levnadslopp, likväl förtränger den moderna kulturen döden och förpassar den till tillvarons utmarker. I Duinoelegier är domen över marknadsekonomins andliga utarmning av kulturen hård. Människan lockas att köpa sig fri från dödlighet genom förströelser. Reklamen lovar evigt liv i en värld där allting kan köpas för pengar. Rilkes utfall mot kapitalismens sönderbrytande av heliga samband och hans beskrivning av alienationen som skapas i ett varusamhälle, äger tyvärr än större giltighet idag, hans kritik är särskilt tydligt i den spydiga tionde elegin:

Ändå, ve oss, hur främmande är inte Sorgestadens gator, 
där i den falska och dränkta tystnaden, 
avloppet strålar ur tomhetens gjutform, 
prålande: det förgyllda larmet, det rämnande monumentet. 
O, hur lätt en ängel till stoft skulle trampa deras tröstemarknad, 
den som kyrkan begränsat, den färdigköpta:  
rensopad och stängd och lika nedslående som ett postkontor en söndag. 

Men därutanför ett ständigt myllrande i den stora marknadens kanter.
Frihetens gungor! Iverns beskäftiga dykare och gycklare! 
Och den pyntade lyckans skjutbana, med sina 
sprattlande målfigurer som skramlar ihåligt, 
när någon skicklig träffar. Genom bifall och slump 
tumlar han vidare; för marknadsstånd med all slags skådebröd 
lockar, trummar och skränar. För vuxna finns dock 
något extra att se, hur pengar förökar sig anatomiskt, 
inte bara för nöjes skull: pengarnas könsorgan, 
allting, hela processen, sådant är lärorikt och
nyttigt ………

Upptagenheten vid livet som ett kraftspel mellan livgivande och dödsbringande element, präglar även mina egna poesialster. Efter drygt ett decenniums umgänge med Rilkes elegier, samt sju egna diktsamlingar i bagaget, vågade jag påbörja mitt arbete med att översätta Duinoelegier utifrån min poetiska och moraliska horisont. Mitt syfte var fokusera på vad Rilke hade på hjärtat, vad det gäller samhällskritik och livsfilosofi. Min tolkning skiljer sig därför en hel del från de tidigare tolkningarna av Arnold Ljungdal 1951 och Erik Lindegrens 1967. 

Elegiernas figurer (hjälten, de älskande, de unga döda, barnet etcetera) behöver inte begränsas till sina gestalter, utan kan förstås som ett uttryck för principer eller skeenden. Hjälten i Duinoelegier kan jämföras med enhörningen i de samtidigt tillkomna Sonetterna till Orfeus: en fantasifigur som får en realitet först när den blir mytisk; genom människornas skapande fantasi. På samma vis är barnet och det varma djuret inte först och främst enskilda varelser, utan en form av anmodande principer som påminner om det perspektivlöst öppna i vårt inre. När dessa potenser speglas i livet eller i dikten sker förvandlingens mirakel. Här första i halvan av den åttonde elegin:

Med alla ögon ser kreaturet 
det öppna. Bara våra ögon är 
som bakvända och helt inställda på att 
hindra och inhägna dess fria utblick.
Vad som är därute, vet vi endast genom 
djurets anlete; för redan det lilla barnet
vänder vi bakåt och tvingar det att se de fastlagda
formerna, inte det öppna, som har sådant  
djup i djuransiktet. Fritt från död. 
Bara den ser vi; det fria djuret 
har sin undergång strax bakom sig 
och framom sig Gud, och när det går, så rör 
det sig i evighet, som när brunnar går i dagen. 
Aldrig har vi haft, inte för en endaste dag,
den rena rymden inför oss, i vilken blommorna 
öppnar sig oändligt. Överallt är världen 
och aldrig Ingenstans utan Inte: det rena, 
obevakade, som man andas och 
oändligt vet och inte begär. Som barn 
förlorar man sig ibland i tysthet inför det, men 
ruskas ur det. Eller någon dör och är det. 
För i dödens närhet ser man inte längre döden 
och stirrar utåt, med storögd djurblick kanske. 

Älskande, om det inte vore för den andra 
som skymmer sikten, är nära det och förundras … 
Liksom av misstag blottlägger de sig 
hinsides varandra … Men förbi en annan 
kan ingen nå. Och det som återstår är världen.
Ständigt vända mot skapelsen, ser 
vi i den bara återspeglingen av det fria, 
fördunklat av oss. Eller att ett stumt djur 
ser rakt igenom oss med lugna ögon.   
Sådant är ödet: att vara motpoler, 
aldrig mer än det och för alltid motpoler.  

Rilke ansåg inte enbart att poesin kunde förändra människorna, utan även att den var en kraft för hela samhällets omvandling. Även om vi idag kanske värjer oss emot den romantiska bilden av diktaren som profet, tror jag att vi behöver låta oss smittas av Rilkes höga tanke om poesin för att förstå vad han är ute efter. Bara då går det att begripa hans lite udda idé om att världen och tingen når sitt fullkomliga mål när de upptas av människans sinnen. Det är den poetiska processen Rilke syftar på. Först genom att bli formulerad i bild blir världen hel, bara i den konstnärliga gestaltningen förverkligas dess mirakulösa mångfald.