Monografi, Natur & Kultur 1997
”Hammarström kan mycket känsligt belysa sambanden mellan diktning och personlig problematik, och hon förfaller aldrig till närgångenhet eller brist på respekt för dikten, för personen. Hon är en engagerad och personlig läsare, aldrig okritisk. Alltid lyhörd, och hon förmår ge liv också åt den prosa som åtminstone för mig framstått som skäligen torr. Hon är just den medskapande läsare som Karin Boye efterlyste i Spektrum, just den läsare som kan göra en klassiker till en samtida.”
Christina Bergil, Sydsvenska Dagbladet
”Camilla Hammarström har skrivit en biografi över Karin Boye som faktiskt är den första sedan Margit Abenius arbete från 1950. I den hittar man de dolda sidor av Boye som gör henne så mycket intressantare och problematiserar relationen verk – författare genom en speciell ljusteknik. (…) Det är i Boyes romaner som Hammarström gör de intressantaste fynden och presenterar de finaste analyserna. Hennes stil är luftig och njutbar. Det är en värdefull biografi som nyanserar och komplicerar läsningen av den feministiska Boye som såg Ellen Keys moderlighetsprincip som slumrande i var människa och den politiska Boyes analyser av tredje rikets litteratursyn och fascismens lockelse.”
Ulrika Milles, Göteborgs-Posten
När jag fick i uppdrag av redaktören och författaren Björn Håkanson att skriva en bok om Karin Boye, insåg jag ganska snart att jag ville göra upp med den seglivade myten kring hennes person och författarskap. Mytologiseringen stödde sig på en biografisk läsart där Boyes psykiska ohälsa och självmord gav nycklar till hennes verk. I stället för att läsa in neurotisk hämning och dödsdrift i dikterna och prosan ville jag tvärtom lyfta fram Boyes livsbejakande feminism – inspirerad av bland annat Ellen Keys tankar kring samhällsmoderlighetens omstörtande väg ut ur ett krigiskt och härsklystet patriarkat. Samt även knyta an till hennes politiska engagemang och livfulla dialog med samtidens människosyn och ödesfrågor i essäer och kritik.
Karin Boye och Elin Wägner
I diktsamlingen För trädets skull (1935) finns den dikt som är Karin Boyes mest kända. De inledande raderna har närmast fått status av ordspråk: ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. / Varför skulle våren annars tveka?”. Redan när boken kom ut framhölls den av flera recensenter som en av samlingens mest framstående dikter. Vad få av alla dem som genom åren citerat dikten i olika hurtiga sammanhang vet om, är att den ursprungligen är en hyllningsdikt till Elin Wägner på femtioårsdagen.
Det är knappast någon tillfällighet att det blev den här dikten när Karin Boye skulle skriva något till vännen Elin Wägner – som ville sätta modern och barnet i centrum för samhällsbyggnaden. I en essä om Elin Wägner skriver Boye om den madonna som förekommer i Wägners roman Dialogen fortsätter:
Denna madonna med barnet är inte bara Dialogens hjärta och skyddspatronessa, hon är också sammanfattningen av allt det väsentligaste i Elin Wägners hela diktning. Kanske kan livets okränkbarhet och det oersättliga värdet hos ett enda mänskligt väsen inte uttryckas bättre än under bilden av en mor med sitt barn. Hennes vädjan om fred är mer än blott fruktan för lidande, den bottnar i vördnaden inför det nyskapelsens och växandets mysterium, som är nytt i vart människobarn.
Det är just detta nyskapelsens och växandets mysterium som dikten ringar in. Och jag tycker att den både till form och innehåll påminner om en förlossning. Man kan känna ett regelrätt värkarbete i texten. Rytmen tvekar ömsom, skjuter ömsom på framåt, dikten gestaltar både skräck och förvissning inför ett förlopp som är utanför dess kontroll. Det finns ingen återvändo:
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att det skrämdes av det nya,
glömmer att det ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Det är inte en regelrätt förlossning det handlar om, utan något allmänmänskligt förlossande. Motivet är varken biologiskt eller kopplat till särarten i kvinnans graviditet. I gengäld utspelar sig ett lodande av en existentiell erfarenhetsgemenskap som existerar på djupet hos alla människor, både kvinnor och män. Man kunde benämna det ett livsvillkorens grundbegrepp. Gunilla Domellöf myntar i sin avhandling I oss är en mångfald levande. Karin Boye som kritiker och prosamodernist (1986) det användbara begreppet ”moderskapet som existentiell kategori”. I motsats till den arketypiska patriarkala kategorin ”hjälten” ges här möjlighet till spegling av mänsklighetens kunskap om och erfarenhet av födande och omvårdnad. Den allmänmänskliga kategorin berör både kvinnor och män. Man kan se hur de födande krafterna i flera av Karin Boyes dikter står för en människas möjligheter att utvecklas, en vilja att förändras i samklang med världen. Men också för en tillit till och ömhet inför det outvecklade som måste få födas i egen takt och på egna villkor. Helt och hållet i vännen Elin Wägners anda.
Kallocain och moderskapet som existentiell kategori
Karin Boyes dystopiska roman Kallocain (1940) handlar om människor i den totalitära Världsstaten. Att den är kalkerad på nazismens och sovjetstatens auktoritära samhällssystem är uppenbart, men man kan även läsa in en kritik av det svenska folkhemmets sociala ingenjörskonst, vars människosyn grundade sig på ett kärnfriskt ideal där avvikande människor karaktäriserades som undermåliga.
I Världsstaten har kunskapen om de moderliga aspekterna av existensen trängts undan. Motståndsrörelsen har det vegetativa och sårbara som sina ”vapen” mot övermakten. Huvudpersonen Leo Kall väcks till liv av sin hustru Lindas uppvaknande moderskänslor, inte bara inför sina barn, utan för hela tillvaron. I en scen i romanen där en kvinna injicerats med sanningsserumet Kallocain med syfte att få henne att röja sina vänner i motståndsrörelsen formulerar Boye ett livstrons credo:
Organisation? Sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.