Dikter, Bokförlaget Lejd 2008

Diktsamlingen har sin upprinnelse i en resa till Kina, där jag deltog i en poesifestival. Utgångspunkten (som fått bilda formen för dikterna som ett tidsflöde i hundrasjuttiotvå sidor) är Förbjudna stadens säregna klocksamling, som består av hundratals klockor tillverkade till kejsarnas ära eller skänkta av andra länders regenter genom tiderna. Dikterna förhåller sig ömsom till skönheten hos historiska föremål, folklore, arkitektur och platser – och ömsom till Kinas ofattbart grymma historia där varje enskilt människoliv är försumbart i härskarnas byggen och projekt.

Dikterna präglas även av samtidens kinesiska samhälle med dess skriande kontraster mellan högteknologisk rikedom och en fattigdom av närmast medeltida slag. Människor tyngda att bördor, körandes enkla träkärror, rivande byggnader med bara hackor. Gatsopare med gammaldags kvastar mitt i trafikens avgasmoln mellan förbiilande dyra bilar. Och inte minst vetskapen om hur obekväma människor, eller personer som blott tillhör en viss folkgrupp – i tysthet skaffas bort för att hamna i omskolningsläger, eller helt enkelt arkebuseras.

Poesifestivalen hölls i provinsen Qinghai i nordvästra Kina. Det mesta försiggick i huvudstaden Xining, men även andra platser var involverade och där festivalens poeter togs emot som kungligheter. Lyriken i Kina har en oerhört hög ställning. Festivalen bevakades av ett uppbåd av journalister och ett av evenemangen filmades av regionens tevebolag. De kinesiska poeter vi mötte var inte bara bohemtyper som de flesta av oss västerlänningar, även strama militärer som var diktare deltog med sina förtjänsttecken på uniformerna. Arrangörerna ansträngde sig dock att hålla oss åtskilda från de kinesiska författarna. Vi var inhysta på olika våningsplan på hotellet och åt frukost i olika matsalar. På kvällarna var det emellertid ett spring mellan våningsplanen där kontakter knöts och utbyte av böcker i engelsk översättning skedde. Och vid de stora evenemangen, var det svårt för arrangörerna att hindra umgänget mellan västerlänningar och kineser.

Kina förefaller ha infört de sämsta sidorna av både det kapitalistiska och det kommunistiska systemet. Den marknadsekonomiskt grundade ojämlikheten i förening med den kommunistiska diktaturens övervakning och begränsning av det fria ordet är förfärande. Själv kom jag mycket nära, och fick uppleva in på bara skinnet hur vanligt folk har det, då jag ramlade i en stentrappa i ett buddistiskt kloster och skadade ryggen. Innan SOS International kunde bekräfta min identitet och kontakta mitt försäkringsbolag, var jag hänvisad till den vård vanliga medborgare i provinsen erbjöds. Jag kördes i en skrotfärdig ambulans till ett sjukhus som inte kunde utföra någon som helst vård, utan betalning. Min man fick köpa en rekvisition som överlämnades till personalen vid varje spruta morfin jag behövde mot smärtorna. Även röntgen kostade. Småsummor för oss, men dyrt för vanliga medborgare. I närheten i den stora överfulla sjuksalen låg en pojke i tonåren som krockat med sin moped och slagit i huvudet. Modern hade inte råd att betala för en skallröntgen. Det enda som erbjöds utan betalning var syrgas och fotbad med örter, som var och varannan patient tog emot. En byggarbeterska, som skadat foten svårt med öppna sår, hade ingen annanstans att vila foten på än det smutsiga golvet. Toaletterna var översvämmade och golven där fulla med avföring. Lakanet under mig hade torkade rödsvarta blodfläckar från en tidigare patient.

När SOS Internationals kvarnar malt klar efter drygt ett dygn blev jag upplockad ur denna skärseld. Jag fraktades med en specialchartrad plan tillsammans med en läkare och en sjuksköterska enkom för mig till Pekings finaste sjukhus. Snacka om skillnad i människovärde. George W. Bush hade vårdats där när han var på presidentbesök och drabbats av magsjuka. Vi fick ett stort enkelrum med en bekväm bäddsoffa till min man och den uppmärksamma personalen var fantastisk. Efter en vecka fick vi åka första klass hem till Sverige och tryggheten. Men det var svårt att sluta tänka på alla dem på sjukhuset i Xining som ingen vård fick på grund av för liten plånbok. I Kina stavas varje form av medborgarrätt pengar.

Utdrag ur Klockorna

Urmakarna med slutna ögon, 
igenväxta, för att bättre höra slagen, 
detaljerna hos de månghövdade föremålen.
Blickarna vänds inåt, mot förloppen. 
Ute på gården leker barnen tid, bollar den 
obekymrat mellan sig. Likt te som drar, 
smaksätter deras klara röster luften, 
låter allting ett ögonblick hämta andan.

Hallon, krusbär, kinaäpple. Fågelfarkoster. 
Miraklen växer ur händerna därinne. 
Ur täljbar jade och fostrande pärlemor, 
det svidande kornet som alstrar enheten.   
Katalogerna berättar om materialen, 
kunskapen som färdats långväga. Tingens 
ordning så som man alltid kan se den.
Men om det som blev över: ingenting.

*

Ansiktet fyllt med liljor och koraller. 
Den emaljerade urtavlan hålls fram 
likt en moders prydnad mot besökarna. 
Opaler, snövita briljanter, stjärnstoft. 
Reglage och mätare påslagna inför de 
skiftande vädren. Regnmoln. Byar.
En osynlig fukt innanför glasets kristall. 

Underkroppen har formen av en scen 
där raderna av ämbetsmän lämnar fram 
sina gåvor: apor, hjortar, fladdermöss 
och magiska örter. En liten gulklädd figur 
med en pappersremsa utsträckt i händerna:
Må ditt liv bli lika gynnsamt som himlen själv! 
Alla lika mobila i sin spröda värld. 

*

Och där är en pojke som leder ett får, 
med gyllene spö tyglar han timmarna. 
Bevakar en tuppfäktning med glänsande 
ansikte. Sporrarna, det fjädermängda blodet, 
visarna. Innan ridån går ner för ytterligare 
ett sceneri. På andra sidan. 

Likt kajor störtandes ur ett kyrktorn drar 
hästarna i fyrspann över hedlandskapet. 
Bilden av obruten vitalitet, dominans. 
Ekipaget tar markens stötar skakande, 
hoppande. Och i dess kölvatten: byltet 
som slirar redlöst mot underlaget. 

 *

Lejonen tyngda av sina magar, druvbörder 
kring det som var tänkt som fundament, 
men nu tycks sjunka ner under bördan, svikta. 
Människomaterialet som murats in i strukturen, 
för att ge stabilitet. Skönhet. 

Nyckelhål för tickanden och slag, hantverkets 
arkeologiska lager. Några människor, och en båt.
Under hjässan (själva den gyllene kupolen) rör 
de sig bakom bågvalven. När allt väl sätts igång 
kliver de ner i båten, till fyra klingande melodier.  

  *

Miniatyren i botten av skrinet. Bilden av trädet: 
det som stiger och låtsas bli till utan åthävor.
Väntan är ingen tom förväntan. Kapillärerna 
drar vattnet till kronan. Dess utslagna armar. 

Länge sedan sådan kylslagen lycka, sådan 
bristande försiktighet. Under stammens läder, 
dess frön, frukter, blad och skott: tillblivelsens 
blomkorg. Oansenlig. Ruskande.

*	 

Elefantens lyfta snabel mot pendylens ögon 
nosande mellan sjölejon och vattenkaskader.
Speldosan är krönt med en gnistrande stjärna. 

Svanarna i glassjön glider fram med musiken, 
fontänerna blir många, alla olika stora – ett 
vattenfall under den snurrande himlakroppen.  

*	 

En automatisk dörr som avslöjar en liten ful figur. 
Lortig. Han ställer en skälla uppochner på bordet. 

Sedan är det en bukett som lyfts. Olika slags buketter 
mot dosans botten. Innan allt släcks ner. Slås av. 

*	 

Kroppen täckt av blommor. Bleka kyssmärken. 

Växelvis spinner de blå och röda ovalerna. Medurs.